Varför är vi inte argare när det finns så mycket att vara arg över?
Och frågan återkommer igen och igen: varför är vi inte argare? Varför är vi till exempel inte argare över att Sverige har en av Europas mest restriktiva flyktingpolitik, samtidigt som landet tjänar pengar på försäljning av vapen? Varför är vi inte argare över att rasistiska strukturer finns som skapar ett samhälle präglat av förtryck, ojämlikhet och utsatthet.
Många kämpar, många är arga, men för många påverkas inte livet av allt detta. Så ilskan försvinner, rinner ut ur kroppen när man inte längre påminns eller väljer att inte veta om.
Varför letar vi oss inte tillbaka till ilskan och använder den som en drivkraft, en drivkraft som skapar positiva förändringar.
Så nu undrar jag: vad gör dig arg?
Så jävla rimlig fråga!
Jag blir arg när mina nufunna vänner från Irak tvingas flytta till andra sidan landet utan att kunna påverka det, eller när soc inte tycker det är värt att se över mina ungdomars boende fast de säger att de inte får tillräckligt med mat hemma, eller när jag inte kan trösta min vän från Gaza när han saknar sin mamma för vi båda vet att det är för mycket att hoppas på att de kommer ses inom de närmsta åren, eller när jag inte kan säga ”nej, det behöver du inte göra” när min vän från Syrien säger att han måste bevisa sig i samhället, för jag vet att hur hårt han än kämpar kommer han aldrig att ha samma chans som de flesta andra. Den ilskan gör att jag orkar mer än vad jag någonsin trodde jag skulle.
Tack för en upplyftande blogg som jag är väldigt tacksam för att jag hittade just idag!
Det finns tyvärr alldeles för mycket som gör en både arg och ledsen. Men jag tror, precis som du skriver, att känslor som dessa kan förvandlas till en konstruktiv kraft som kan användas till något positivt. Tillsammans är vi många som kan göra stordåd!