Fika och virkmönster

garn och fika

Förra veckan ringde jag äntligen garntanten och idag promenerade jag hem till henne, i solskenet för fika och prat om virkmönster. Två timmar senare promenerade jag därifrån med väskan full med garn och fylld med ny inspiration.

Det är verkligen fantastiskt med människor som vill dela med sig av sin kunskap och erfarenheter, för att de vill och själva tycker att det är kul och ger av sin tid. För mig är det ovärderligt och en extra kick för självförtroendet.

Virkåret 2016 är på gång!

ceef31ed-3241-47cf-b609-2882aff19092

Virkåret 2016, vad har det att erbjuda…

För många är det full fart in på det nya året. Nya projekt dras igång, blogginlägg skrivs som summerar året som gått och året som väntar på att bli upptäckt. Själv har jag något av en mer puttrande start på virkåret 2016. Kanske tog Virkkalendern lite för mycket av mina krafter. Idéen kom rätt sent, så hela november och december virkade och fotade jag, skrev mönster och gjorde inlägg. Så visst kan det vara en del av anledningen, även om det var väldigt kul. Och planen är att det även nästa år ska komma en Virkkalender.

Men jag tror inte att det är hela anledningen till min lite långsamma start. Känner mig också lite vinterslö, och tillåter mig också att få vara det. Vilket är väldigt skönt. Jag har oändligt många idéer om vad jag skulle vilja göra med Virka Dygnet Runt, och så mycket som jag skulle vilja virka. Allt finns nedskrivet på listor och högar med inspirationsbilder finns sparade på dator och telefon och väntar på att få komma till användning.

En del av mig vill bara rusa in i allt det där och omfamna det nya virkåret, men en annan del av mig (den som genom åren lärt sig av den delen som bara vill rusa in i allt) säger åt mig att ta det lugnt, stressa inte, låt det få vara lustfyllt.

Så jag försöker lyssna till den ”visare delen” av mig själv. För sanningen är den att jag vill att Virka Dygnet Runt ska växa och kunna bli något mer än vad det är idag. Samtidigt har jag lovat mig själv att inte pressa mig för mycket utan låta det växa fram i den takt som det finns utrymme till.

25f2aa70-408c-4277-bc21-be29585b80a1

Just nu kurar jag upp mig i soffan om kvällarna med en kopp te och min virkning. För tillfället har jag två projekt igång. Det ena är att virka gardiner (puh! kan nog bli årets evighetsprojekt) och det andra är att virka mig ett par tights. Två virkprojekt som båda är en utmaning. Har aldrig tidigare virkat filévirkning och heller inte kläder.

Men det är ju också det som är spännande, att anta nya utmaningar. Min plan är att lära mig så mycket som möjligt inom virkning och då gäller det att prova på nya saker. Jag har även anmält mig till en virkkurs hos Garnverket och som leds av Maria Gullberg, den ska börja i februari. Håll tummarna för att den blir av så att inte höstens otur med inställda virkkurser upprepar sig.

Och så har ju Slöjdjuntan träffats igen och börjat planera för våren, så visst börjar det puttra igång. Det känns som att den lite långsamma starten börjar omvandlas till en språngbräda inför vad som komma ska under året. Och jag känner mig väldigt förväntansfull. Så även om det kommer lite sent sägr jag nu, välkommen virkåret 2016, jag är redo att sätta igång!

Jag har träffat Garntanten

DSC_2891
Det är märkligt ändå hur saker som händer i ens liv inte bara kan ses som en slump. Ibland kan det inte vara annat än meningen att en ska springa på en person precis just när det händer… Som till exempel det här med att jag har träffat Garntanten. I våras när jag vara med och arrangerade Kreativ Marknad, kom hon fram till mig, och visade sig vara en person som är väldigt generös med sin tid, kunskap och sitt garn.

I många, många år har hon bland annat jobbat med att ta fram och sälja stick- och virkmönster. Hon kom fram till mig på marknaden och började prata om mitt virkande och vad hon själv gjort och fortfarande gör. Det slutade med att jag några veckor senare fick komma hem till henne och efter en fin stund där med uppmuntrande ord kring det jag virkar och möjligheterna som faktiskt kommer med det, gick jag hem med en spirande tanke om att ”kanske ändå…” och en gigantisk kartong med garn (jag som trodde jag skulle få med mig några nystan som skulle rymmas i min tygkasse).
IMG_20151022_145100
Innan jag träffade Garntanten hade jag inte skrivit ner några mönster, utan mest funderat på att jag kanske borde börja försöka. Efter att vi setts var jag besluten om att börja lära mig. Fast det var och är inte helt enkelt. Visst, jag kan titta på andras mönster för att se hur de har skrivit, men ibland känner jag att det inte är tillräckligt. Det finns alltid något en missar på det viset. Tips, tankar och erfarenhet kring hur en ska tänka syns inte alltid på det nedskrivna mönstret, utan det finns bara hos den med kunskapen, och det är också det jag vill åt för att lära mig. När jag frågat runt på olika forum är det ingen som hört talas om att det skulle finnas någon skriva-mönster-kurs, eller ens en tips-sida…

I takt med att jag börjat funderat på att utveckla Virka dygnet runt har jag också funderat på om virkbeskrivningar kan bli en del av det och då också tänkt att jag borde höra av mig till Garntanten med alla mina frågor. Men det så lätt att skylla på tidsbristen, att en jobbar heltid, att barnet ska hämtas på förskolan att vardagen pockar på sin uppmärksamhet och allt som följer med den. Men jag vet inte om det alltid är rätt att skylla på det, jag tror snarare att det är rädslan för det ovissa som använder vardagen som strategi för att slippa våga. Och jag har ju en partner som stöttar och som delar föräldraskapet med mig, så jag behöver inte vara hemma varje kväll… Utrymmet för möjligheter finns.
DSC_2877
Efter att ha tänkt några varv på att jag borde, har jag de senaste dagarna kommit fram till att: det är ju bara att ringa, höra av mig och fråga om jag får komma tillbaka på besök, särskilt som att Garntanten själv påtalade flera gånger att jag var varmt välkommen tillbaka när jag än ville.

Så, de senaste två, tre dagarna har jag alltså gått och tänkt att det bara är att ringa, och just då springer vi på varandra! Jag kan inte annat än se det som ett tecken på att det är en av de vägar jag har framför mig att gå. Ett tecken på att jag ska lära mig skriva mönster, ordentligt, och också som ett tecken på att det jag nu går och drömmer om kan bli verklighet. Och i detta finns Garntanten som är villig att lära mig, som blev glad över att vi sprang på varandra och som säger att hon tänkt mycket på mig och undrar om jag haft användning för garnerna jag fick, samtidigt som hon beundrade mina virkade vantar.

Slump eller förutbestämt, inte vet jag… men i alldeles rätt tid. Tänk ändå, så himla fantastiskt och vilken möjlighet som bara har dykt upp. Nu gäller det att hålla fast i den.
DSC_2882

Att kunna leva på sin dröm om virkning

P1060471
Hösten är här och jag funderar en del på hur en ska göra för att kunna leva på sitt kreativa uttryck, att kunna leva på sin dröm om virkning. Virkning är inte särskilt ”hett” och ”trendigt”och även om det finns en uppsjö av garn- och virkentusiaster så stannar virkningen till stor del där. Virkningen får inte den uppskattning den förtjänar, och upplevs nog som rätt mossigt och trist för de som aldrig provat. Så, en utmaning i det hela är att skapa ett intresse runt virkning, och för min egen del, runt min virkning.

Att försörja sig genom att sälja sådant en virkat känns uteslutet. Priset en kan ta, går aldrig att jämföra med det faktiska priset för material och arbetstid. Så att ge sig in på det skulle innebära både inkomstförslut och utslitning…

Det behövs alltså något mer… en plan, ett koncept, tid, idéer och ork, och det är inte helt lätt att få allt det att smälta samman. Men framförallt, det som behövs mest av allt är kanske mod, att våga tro på och testa sina idéer, att omsätta en dröm, till en plan, till en verklighet.

Egentligen är det ingen panik, jag har ett jobb, med fina kollegor och en bra arbetsplats. Men sedan jag börjat med virkningen inser jag mer och mer att jag snarare är en praktiker än en teoretiker. Att jag mår bättre av en kreativ, färgrik miljö där händerna får jobba och skapa, snarare än att sitta vid ett skrivbord framför en dator. Längtan till garnet pockar hela tiden på min uppmärksamhet.

Sakta har tanken vuxit om att det kanske går att utveckla min hobby och passion till något större. Än vet jag inte hur, eller om jag vågar. Men att jag skriver det här inlägget känns ändå som ett steg i rätt riktning. Som att jag än mer erkänner för mig själv att det vore spännande och utmanande att utveckla något eget och det kittlar lockande i magen när jag tänker på det. Samtidigt behöver jag tillåta mig själv att inte rusa in i det.

För att vara lite realistisk också. Just nu jobbar jag heltid, och när jag kommer hem från jobbet vill jag spendera tid med min familj. Det ger mig ungefär 2-3 timmar per kväll, efter att Eli somnat, att ägna mig åt mitt virkande. Om jag orkar vill säga, ibland är en ju bara trött och vill ligga i soffan och göra ingenting, ibland behöver mat inhandlas, tvätt tvättas och… ja, ni fattar grejen. Vissa saker är svåra att smita undan ifrån (även om jag tycker att vi ofta prioriterar bort till exempel städning framför sådant vi tycker om att göra här hemma.)

Men, jag tänker ändå att små, korta och långsamma steg är bättre än inga steg alls. Kanske är det också bra att få låta en process ta sin tid, att utveckla och utforma sina drömmar i en takt som är genomförbara, annars blir det kanske ändå ingenting av det.

Och det finns ju de som lyckas. Bland annat känner jag inspiration och pepp av Kreativa Karin och Bautawitch, som jag upplever har lyckats utveckla inspirerande företag.

Så… det är verkligen inte omöjligt, det kan gå!