Hösten är här och jag funderar en del på hur en ska göra för att kunna leva på sitt kreativa uttryck, att kunna leva på sin dröm om virkning. Virkning är inte särskilt ”hett” och ”trendigt”och även om det finns en uppsjö av garn- och virkentusiaster så stannar virkningen till stor del där. Virkningen får inte den uppskattning den förtjänar, och upplevs nog som rätt mossigt och trist för de som aldrig provat. Så, en utmaning i det hela är att skapa ett intresse runt virkning, och för min egen del, runt min virkning.
Att försörja sig genom att sälja sådant en virkat känns uteslutet. Priset en kan ta, går aldrig att jämföra med det faktiska priset för material och arbetstid. Så att ge sig in på det skulle innebära både inkomstförslut och utslitning…
Det behövs alltså något mer… en plan, ett koncept, tid, idéer och ork, och det är inte helt lätt att få allt det att smälta samman. Men framförallt, det som behövs mest av allt är kanske mod, att våga tro på och testa sina idéer, att omsätta en dröm, till en plan, till en verklighet.
Egentligen är det ingen panik, jag har ett jobb, med fina kollegor och en bra arbetsplats. Men sedan jag börjat med virkningen inser jag mer och mer att jag snarare är en praktiker än en teoretiker. Att jag mår bättre av en kreativ, färgrik miljö där händerna får jobba och skapa, snarare än att sitta vid ett skrivbord framför en dator. Längtan till garnet pockar hela tiden på min uppmärksamhet.
Sakta har tanken vuxit om att det kanske går att utveckla min hobby och passion till något större. Än vet jag inte hur, eller om jag vågar. Men att jag skriver det här inlägget känns ändå som ett steg i rätt riktning. Som att jag än mer erkänner för mig själv att det vore spännande och utmanande att utveckla något eget och det kittlar lockande i magen när jag tänker på det. Samtidigt behöver jag tillåta mig själv att inte rusa in i det.
För att vara lite realistisk också. Just nu jobbar jag heltid, och när jag kommer hem från jobbet vill jag spendera tid med min familj. Det ger mig ungefär 2-3 timmar per kväll, efter att Eli somnat, att ägna mig åt mitt virkande. Om jag orkar vill säga, ibland är en ju bara trött och vill ligga i soffan och göra ingenting, ibland behöver mat inhandlas, tvätt tvättas och… ja, ni fattar grejen. Vissa saker är svåra att smita undan ifrån (även om jag tycker att vi ofta prioriterar bort till exempel städning framför sådant vi tycker om att göra här hemma.)
Men, jag tänker ändå att små, korta och långsamma steg är bättre än inga steg alls. Kanske är det också bra att få låta en process ta sin tid, att utveckla och utforma sina drömmar i en takt som är genomförbara, annars blir det kanske ändå ingenting av det.
Och det finns ju de som lyckas. Bland annat känner jag inspiration och pepp av Kreativa Karin och Bautawitch, som jag upplever har lyckats utveckla inspirerande företag.
Så… det är verkligen inte omöjligt, det kan gå!
Det är bara att köra hårt! Små steg är också steg, bara de går åt rätt håll.
Jag är väl inte rätt person att råda någon, jag har virkat jättemycket och skrivit jättemycket om virkning, men hur många finns det som läser? Inte många. Men någon gång i framtiden ska det bli mera accepterat och inte mossigt och trist, precis som du skriver. Det bästa man kan göra är att visa vilka fina grejer man kan virka.
Här har du i alla fall en fin virksida!
Virka på!
Tack för din uppmuntran! :)
Vi får hjälpas åt på olika håll så kanske det vänder!
Heja heja. Du kommer att nå din dröm det är jag säker på ♡
Tack så jättemycket,
uppmuntran är alltid en bra skjuts på vägen :)
Låter som en god idé att du åtminstone har börjat smida planer Maria. Halva nöjet kan vara som när en ska ut och resa. Att planera, skriva listor, leta information, drömma, rita, fråga är så roligt.
Ett gott råd har jag; Om du funderar på att ha en verksamhet tillsammans med någon ska du ta det extra lugnt. Ta grundligt reda på om ni har samma syn på vad en kompromiss är t ex.
Ha de så roligt med drömmen! /Keramikinger
Tack! Det är alltid bra med ord av erfarenhet på vägen, så de tar jag till mig.
Och visst har du rätt i att själva planerandet och drömmandet också är viktigt
och spännande. Det är ju då allting händer, så jag hoppas att det alltid kommer vara
en del av att också försöka leva och uppleva drömmar.
Kram!